Efter en massiv marknadsföringskampanj har vi nu tagit oss igenom det första avsnittet av den nya TV-serien Kontoret.
Inför programstarten spekulerade vi här hemma i "Undrar hur många miljoner som nu sitter bänkade framför TV:n".
Det var säkert många som bytte kanal mitt i men vi stannade troget kvar i förhoppning att få ett, säger Ett (!) skratt...
Att benämna programmet "mediokert" är att vara mer än lovligt vänlig...

Läser i konkurrenten att det nu kommer att finnas en Taxi stationerad i Tingsryd.
Äntligen!
Som vi har diskuterat denna brist på transportmedel.
Nu är bara frågan:
Vart ska vi åka?

För första gången ser jag detta TV-program.
Kan bara konstatera att det var länge sedan man gick i 5-e klass...

Ser "Riktiga män" på TV1.
Visualiseringen av eskapaderna på golfbanan...
Kan bara konstatera att detta gäller även för (några av oss) kvinnor...
Vi kanske inte är så olika ändå?

Följer "humorgalan" på TV och kan inte låta bli att reflektera över följande:
Hur kan man kalla denna gala för Humorgalan?
Finns det något i detta program som ens leder till en ryckning i mungipan?
Vad är syftet med detta namnval?

Varför kallar man den inte för "Medmänslighetsgalan" eller kanske ännu hellre "Föräldragalan"?
För - finns det en enda medmänniska eller ännu mer - en enda förälder som kan sitta oberörd inför mötet med dessa barn?
Barn som inte haft möjlighet att välja föräldrar, land, förutsättningar, framtid?
Visst har klockan tickat färdigt vad gäller föräldraskap men inte vad gäller föräldrakänslor.
Gör en insats för barnen där de finns!

Kram
Gärd

Jag försöker så långt som möjligt vara positiv och se det positiva i människors och organisationers agerande men ibland går det inte hur mycket man än försöker.
Måttet är rågat och bägaren rinner nu över…

Sedan urminnes tider och sedan charmkursernas storhetstid har ett av de viktigaste budskapen i kundvård varit: Du ska alltid prioritera den kund du har framför dig.
Mot bakgrund av detta elementära budskap är det alltid lika fascinerande att ta en kölapp på apoteket, sätta sig och vänta - och samtidigt studera agerandet vid kunddisken.
En kund expedieras. Efter sedvanligt samtal om kusinen som lämnade orten, mostern som fått besvär med höfterna, hästen som blev halt och den gamle skollärarens brist på pedagogik betalar kunden och lämnar ”båset”.
OK – nu är det min tur…
Men vad händer?

Ett flitigt knappande på datorn, kollegor som diskuterar någons beställning, turordningen till fikapausen skall avhandlas, lådor dras ut, medicinburkar och flaskor dammas(!) och ingen bryr sig om att trycka fram nästa nummer.
Den man som påpekade när han kom in och såg att det bara var jag före honom: ”Kors – ingen kö idag, då går det fort…”, suckar och ger mig ett resignerat småleende.

Efter 16 minuter (ja, jag tog tid) så kommer trycket på knappen och mitt könummer blinkar fram.
Jag lämnar över mitt körkort för scanning och talar om att jag har ett ”stående recept” på ögondroppar och salvor.
Min kroniska ögonsjukdom har återigen blossat upp och inflammationen är såväl smärtsam som synnedsättande.
Jodå – det finns ett antal uttag kvar att göra det är bara ett problem:
- Den medicinen är restnoterad och kommer in vecka 27, konstaterar farmaceuten torrt.
- Det är om 10 veckor och jag behöver medicinen idag, säger jag.
- Det går inte för den finns inte, blir svaret.
Frustrationen slår till omgående och jag blir kanske bitsk i överkant när jag påpekar:
- När en läkare skickat in ett recept som ni anser är för kostsamt så byter ni, på eget bevåg, till en billigare medicin – då måste du ju kunna ta en likvärdig medicin även nu.
- Nej, det kan jag inte – du får gå till läkaren och be honom/henne skriva ut en annan…
- Du menar alltså att jag ska kontakta ögonmottagningen i Växjö, förhoppningsvis få en akuttid, åka in och bli undersökt för att få ett recept på en annan medicin pga att den medicin jag redan blivit ordinerad och använt i månader inte går att få från fabrikanten?
- Ja…

Jag lämnar Apoteket, går in i dörren bredvid, förklarar mitt dilemma och efter att min ”livmedikus” gått i taket och förklarat att man på 1 dag kan få medicinen från ett annat apotek och på 2 dagar kan få den från utlandet så skickas ett recept på likvärdigt medikament över till apotekets dator.
Ut genom dörren, in igen på apoteket, ny kölapp, nya suckar från tålmodigt väntande medmänniskor, ny avlyssning av samtal om gamla skolkamrater, sjuka hästar, dåliga djurförsäkringar och bästa recept på morotskaka…
Att hämta ut medicin tog denna gång ”bara” 1,5 timme av min arbetstid.

Jag anklagar ingen enskild anställd på Apoteket men rutiner, arbetsorganisation, flexibilitet och placering av datorer som inte används för expediering av fysiskt närvarande kunder kanske borde ses över om detta företag ska kunna upplevas som kundvänligt.
Tack och lov att man inte är sjuk!

Var finns en människas rötter?
Vem är jag?
Var finns grundtryggheten?
Vad är att "längta hem"? 
Var finns mina rötter?

I Västmanland känner jag tillhörighet i den gnälliga dialekten i gnällbältet.
Givetvis innebär mina barn och barnbarn i Västmanland att det är familjehemmet.
I Värmland känner jag tillhörighet med min schäfer som ylade mot månen och fick svar från skogens egen gråvarg. Att stå på farstubron och mäta sig i blicken på en lodjurshona - underbart!
I Skåne känner jag tillhörighet med de öppna landskapen, ljuset och havets rytmiska musik mot klipporna
I Tingsryd känner jag tillhörighet med vardagen jag just nu befinner mig i och den genuina vänskapen som finns bakom ytan

Var är hemma?
Som vanligt söker jag svaret i musikens värld: 
Wherever I Lay My Hat (That's My Home)

 Nu har jag ingen hatt - men väl en TAIF- luva...

Antar att det är där hemmet och rötterna (just nu) är!

Det går knappt att förstå...

Tända grillen på terassen, duka ute, korka upp vinet och ta av sig in på bara kroppen - den 24 mars!

Hur ska detta sluta?

Och vi som satt förra helgen och kikade på sista minutenresor till värmen.
Det var bara en titt i passen och ett konstaterande att dessa gått ut i november som gjorde att vi nu fick njuta hemma istället för på en sydligare uteservering.

Detta var garanterat mer uppskattat...
Livet är bra skönt!

Jaha, så gick det med den ögonoperationen.
Glad i hågen reser jag till Malmö för undersökning inför glasögonbefriande operation.
Allt visar att jag är ett exemplariskt operationsobjekt till dess jag berättar om en bältros för 15 år sedan som bland annat satte sig i ena ögat...
Plötsligt kan jag glömma allt vad operation heter och förpassas tillbaka till glasögonvärlden igen.
Trots besvikelsen är jag glad att det var en seriös "firma" jag valt som inte höll tyst, gnuggade händerna och inkasserade 60.000 kronor!

Nåväl, glasögonen får väl följa med mig fram till den sista resan då...

Fotouppdrag = ca 100 bilder - med efterföljande upprepad putsning av glasögon.
Nu är jag trött på detta!
Dags för laseroperation.
Inte för att se bättre ut (det lär nog inte hjälpa) utan för att se bättre ut...
Dags att testa nya tidens glasögonbefriande tekniker.
I morgon blir det att boka tid...

Såg en Zumbauppvisning och blev givetvis sugen.
Zumba kändes som en perfekt motionsform med medryckande musik, roliga "moves" och svettiga kläder.
Nåväl, ett krånglande knä satte stopp för övningarna.
Vid mitt besök, för TingsrydNytts räkning, på SV i går fick jag tipset att istället satsa på magdans.
Jag minns med fasa hur jag såg ut i träningslokalens speglar under Zumbapasset - tänk då att se motsvarande spegelbild vid magdans...
Tack - men Nej tack...