Jag har klarat hela vintern utan att behöva skotta någon snö men under förra veckan när himlen öppnade portarna och försåg oss med snö som räcker under ett helt år blev jag helt enkelt tvungen att plocka fram snöskyffeln. Först började jag med lilla skyffeln, för att snabbt inse att den bågformade fösskyffeln var bättre. När det sedan kom ytterligare två decimeter snö så åkte snösläden fram. – Ni vet den som ger samma känsla som att köra runt på en barnvagn med trillingar. Allt detta besvär bara för att snövallen på väg in till vårt hus inte längre gick att forcera med en vanlig bil. Efter två och en halv timme och en svettnivå som bara infinner sig efter ett Marathon var jag klar att köra in bilen. För att komma in i trädgården så krävdes visst mått av hastighet för att inte fastna. När väl bilen var på plats så kom jag automatiskt in i fas två som visade sig också skulle ta ca två timmar.  Bilhjulen borrade sig ner i det ytliga snöskiktet och därefter förflyttade sig bilskrället i sidled eftersom planen lutade mot trädgårdens häck.  Ju mer hjulen slirade desto närmare kom häckeländet. När jag hade stora kvistar upptryckta längs med hela bilens sida gled jag ut genom den lilla springan som gick att uppbringa och visste i detta läge inte om jag skulle börja skälla på häcken eller bilen. Klockan är nu elva på kvällen och jag hör ett skrapande ljud ute vid grindstolparna. Jag vänder mig om och ser plogbilen som fyller hela grindhålet med en meter hög stenhård packad snö........ Och så finns det de som säjer att svenskar saknar temperament. Det var väl det enda jag inte saknade denna kväll…

Lördagen var första lediga dagen på ett halvår. Förutom all abstinens som detta framkallade så infann sig även en känsla av välbefinnande. Första melodifestivalkvällen och allt ståhej runt detta gjorde att jag bestämde mig för att helt enkelt se detta fantastiska evenemang. Tidigare på kvällen under den dagliga matinhandlarresan till Konsum Extra pratade man på radion om det bestående intrycket av hela melodifestivaslkvällen skulle bli Dolph Lundgrens show någonstans mitt i sändningen. Full av förväntan slog jag mig ner i tv-soffan. Det ena urvattnade inslaget avlöstes av nästa om möjligt ännu mer urvattnade. Svärmorsdrömmen Måns inledde minst sagt stapplande och avlöstes då och då av Meltzer, kvällen till ära som en stylad Prussiluska med ”lilla gubbens” garnityr. När hon drog skämtet om samerna och ordtet kåta fick man för sig att detta var inledningen på en tyst minut. Här hade man verkligen behövt lägga på lite inspelade skratt. Förväntningarna inför Dolphs inslag var nu på bristningsgränsen. Då visades ett antal filmsekvenser av humorkaraktär. -Hur jag kunde veta det? -Jo programledarna berättade det. Så äntligen kom Dolph Lundgren och lyckan var fullkomlig, trodde jag. Dolph går omkring på scenen med sin stelopererade gångstil. Denna stelopererade gångstil blir ännu tydligare när dansare utan minsta stelhet dyker upp runt honom. När sedan denna Frankensteinkopia börjar dansa och slå sönder is från Jukkasjärvi och sparka sönder plattor, förmodligen av frigolit, är kalkonen ett faktum. Det blev i och för sig som jag hoppats, en lugn hemmakväll. Jag är ändå stolt att kunna skryta med att jag höll mig vaken genom hela sändningen.